Historik avtalsrörelsen

Under början av 1900-talet var det stökigt på arbetsmarknaden. Arbetstagarna organiserade sig och ställde olika krav på arbetsgivaren, allt från lön till arbetstider. Strejkerna duggade tätt och produktiviteten i företagen var låg. Situationen blev turbulent och kulminerade i Ådalen, där flera personer miste livet under en strejk och demonstration.  

Politikerna tryckte på för en lagstiftning som skulle skapa lugn på arbetsmarknaden. Mot bakgrund av det hotet kunde Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF, numera Svenskt Näringsliv) och Landsorganisationen i Sverige (LO) år 1938 komma överens i Saltsjöbadsavtalet.  

Saltsjöbadsavtalet la grunden för den svenska modellen om att arbetsmarknadens parter själva ska sluta avtal, utan inblandning från staten. När man pratar om ”Saltsjöbadsandan” är det samförståendet mellan parterna i Saltsjöbadsavtalet kring spelreglerna på arbetsmarknaden, som man syftar på. Saltsjöbadsavtalet gäller fortfarande. 

Arbetsmarknadens parter har genom samförstånd kunnat komma överens om rätten att vidta stridsåtgärder men också den så kallade fredsplikten, vilket innebär att arbetstagare inte får strejka när det finns ett kollektivavtal. 

Genom parternas överenskommelser har arbetsmarknaden stabiliserats och företagens produktivitet ökat.